Ja men det är ju bara så självklart! Det är ju Merlin. Vad skulle det annars vara?
Merlin, vår första jagga. Den bil vi drömde om. Och som faktiskt blev sann. Jaguar XJ Series I. en tidig 1969a. En rak 4.2 liters sexa med dubbla överliggande kammar. Ett härligt ljud när han startar. Och ett ganska enereverande hackande från startmotorn om han inte vill starta. Mörkt blå, den färg som senare skulle kallas Westminster blue på senare XJ, I original grå skinnklädsel, men senare omfärgad till röd. Underbara trälister i fönstren. Total avsaknad av nackstöd. I likhet med den gamla donnan på femte plats är det här ett engelskt fullblod. En hetsig men snäll kompis som man måste hantera med fast hand, men inte ta för hårt i. Som styrs med varlig hand via den tunna ratten, det känns nästan som att rida med kandar. En bil som helt klart sköter sig bäst när man pratar snällt med honom. Vilket trolltjejerna har lärt sig, och de lockar alltid uppmuntrande ”kom igen då Merlin” när pappa ska starta bilen.
När vi köpte den här bilen hade vi mer tur än vi kan förtjänat. Vi hade ingen aning om vad vi egentligen tittade på, men vi blev så totalt förtrollade av bilen. Det var ingen tvekan, vi skulle ha den. EVK lyckades pruta några kronor och sedan följde en vecka av tråcklande med banker för att få fram de där pengarna. På samma dag som prärietrollet fyllde tre år blev vi jaguarägare. Veckan efteråt monterades det in bälten i baksätet, och den sommarens semester bestod av en resa till västkusten för att visa bilen för vännerna T och D vid deras stuga. Då med tillhörande namngivning, en Jaguar döps med whisky.
Oavsett vilka andra bilar (läs Jaguarer) som kommer i familjen ägo tror jag ingen kan slå Merlin vad det gäller åknjutning. Det finns tyvärr en del saker att göra i ordning på honom nu, så jag hoppas verkligen EVK ska kunna lägga lite tid i garaget, så det blir påställning i sommar igen. Det är inte sommar på allvar förrens vi åker ut hela familjen i Merlin.

Merlin