Nästa plats på favvobil-listan är faktiskt inte en Jaguar! Det är nåt så udda som en gammal risbrännare. En numer skrotad risbrännare till på råga på allt. Men, den var grön. Och det var en grön lack som nästan blev självlysande när det var gråmulet och regnet hängde i luften.
Bilen i fråga var min första egna bil. Dessutom var det den första bil jag körde själv. Mor min köpte den 1983, då hade den gått som demo-bil på nån bilfirma och hade därmed inte rullat så många mil. Första kvällen mor hade bilen skulle hon köra till jobbet i Falköping. På väg 193 hade vägverket just lagt på nytt grus, så mor körde nästan löjligt sakta, för att slippa få stenskott på nye bilen. O det var ju tur, för plötsligt hoppade en älg upp på vägen. Mor tvärbromsade, och fick stopp precis intill älgen. Puh! Men, då vänder den puckade älgen om, sveper med klövarna över huven på bilen, mors nye bil, och rusar in i skogen på samma sida vägen som han kom från! Lamporna hade han lyckats slå sönder och huven var såklart repad rejält. Polisen som senare kom till platsen sa att hade inte bilen haft så lutande framruta hade älgkräket antagligen krossat vindrutan och gjort rent hus inne i bilen. Tack vare japparnas 80-tals design klarade sig mor helt oskadd. Men hon var bra sur på att ha fått bilen så repad. Senare döpte hennes jobbarkompisar bilen till Gröna Faran, och det namnet fick bestå tills bilen skrotades nångång i slutet av nittiotalet.
Gröna Faran är den enda bil jag kört där man tydligt kunde känna att bilen blev glad när man växlade upp till femman. Det var en Toyota Corolla Liftback, men motorn var samma som satt i Toyotas Carina-bilar, så den var stark och pigg. Det fanns alltid en centimeter kvar på gaspedalen när man skulle köra om i motlut. Växla ner? Näe, inte med Faran, man bara gasade lite mer, den orkade. Jag fick ta över bilen när jag tog körkort, mest för att jag skulle få ha en bil så vi slapp bråka om det jämt. Men även för att kunna samla bonus försäkrningsmässigt. Yeah right, den bonusen gjorde jag visst av med själv…
Gröna Faran led av samma sjukdom som så många andra japanska bilar. Rosten älskade den bilen! Okej, den kanske inte blev perfekt omhändertagen heller, det ska erkännas. Till slut var det så stora rosthål i tanken att man aldrig kunde tanka mer än 12 liter (soppa för 100:- på den tiden) för då rann det över. Den sista tiden droppade det kroniskt från tanken, körde man i en håla, eller stängde skuffen, rann det. Inte speciellt ekonomiskt, eller miljövänligt.