Idag är sista dan jag jobbar på den lilla tidningen. Vikariatet är över.

Tyvärr, för jag trivs fruktansvärt bra! Äntligen har jag hittat ett jobb som jag trivs på, där jag känner att jag gör ett förbaskat bra jobb och där jag insett vad det är jag vill jobba med. Jag är ju lite knäpp, så jag tycker verkligen om att jobba med användarsupport. Det ger så vansinnigt mycket att få arbeta med människor och med små medel (och naturligtvis mycket kunskap) lösa vad som har verkat olösbart. Här har även funnits något jag saknat tidigare. Tacksamma användare! Kollegor som verkligen visat att de uppskattar det jag gjort.

Framförallt kommer jag sakna

  • Grannen – min underbara vän på familjeredaktionen. Kallar sig själv för datoranalfabet men är inte alls så oteknisk som hon vill göra sken av. Den jag pratat allra mest med, om allt möjligt.Ett stort stöd.
  • Kulturtösen – nöjesredaktör’n som visst tycker att TV är kultur. Den absolut mest tacksamma användare som finns. Vet ingen som höjt min självkänsla så som hon.
  • Vara – musikalisk redigerare med breda intressen. Det är inte ofta jag pratar i timtal i telefon längre, men med Vara satt jag o snackade bort flera timmar en lördagkväll utan att ens märka att tiden gick.
  • Princess Leia – spanjorskan som skriver sportreportage utan att ha en aning om offsideregler och annat tjaffs. Ingen kan dissa en ostmacka lika frenetiskt som hon, och på så stort allvar.
  • Kärstin – som nu får tillbaka sin tron som tidningens vassaste tunga. Tänk vad man kan stötta varandra genom småtykna kommentarer.
  • Torpabon – lugn och tyst och gör inte mycket väsen av sig. Och bor i ett hus med tidernas snyggaste smidda dörrlås, me wanna!
  • Jeans – pojkslyngel med förvånande många bottnar. En blandning av torr humor och pålitlighet. Och det enda ögongodiset på tidningen (;
  • Tennisspelarn – som tappade foten när han spelade tennis. Han lärde sig jonglera till slut. Jag är sååå glad att det var han, o inte den buttre bulldogen, som ringde när servern hängde sig en kväll.
  • Slasson – nyhetschef med mycket skratt. Vägen från lokalredaktionen och hem var alltid kortare när han tiggde till sig Jaguartaxi. Jag hoppas fortfarande på att hans påhittighet ska leda till nåt bra.
  • Tunhem – trodde aldrig att en ekonom kunde vara så bra att ha med att göra! Vi har snackat om det mesta, från barn med saxbett till kadriljprogram. Och hon hade inget emot att ha sällskap av ”ett 40-årigt emo” på 80-talsfest i parken!
  • Fiskmåsen – som jobbar på koncernens ITavdelning. Han löste många av mina problem med Lotus Notes samtidigt som vi snackade skit om allt och inget. Gnällfaktorn är inte att förringa när det gäller tekniska problem, och då ringde jag helst honom. Mycket besviken att han inte jobbar idag, så jag hade fått ringa o säga hejdå.

Jag hoppas jag kommer få träffa dem igen, men det är väl bara de sex första, i syjuntan, som jag är säker på att få träffa. De gav mig en jättefin minnesbok, med en scrappad sida var, som jag kommer vårda ömt.

Jaha, så vad ska jag göra nu?