Min lilla tösabit ska börja skolan snart. Det är jättesvårt att acceptera tanken på att mitt prärietroll är så stor att hon börjar förskoleklass. Barnskolan heter det här i trakten. Hon är inte det minsta nervös, helt cool. Det är inte jag. Jag är jätteorolig för hur det ska bli för henne.
Jag minns ju min egen skoltid som ett helvete av mobbing och prestationsångest. Alltid en strävan att vara bäst, eller åtminstone bra på allt, för då kanske jag skulle duga och platsa in i klassen. Lågstadiet var inte så jävligt, jag minns det knappt. Minns bara sånna där pinsamma ögonblick som när jag inte fick vara med i lågstadiekören till skolavslutningen, för jag sjöng för högt. Eller när jag fick fel på ett prov för att jag försökte FÖR mycket och använde mig av finare ord än jag klarade av. Eller när vi pratat om inlandsisen, och som alltid skulle rita en bild av hur tjock isen var. Varför skulle allt ritas, jag har aldrig kunnat rita! Iallafall så ritade jag Skara Domkyrka brevid isen, för att illustrera att det var ett REJÄLT islager. O fick kommentaren ”Men det förstår du väl att inte den kyrkan fanns på istiden!” Joo, det fattade jag, men jag kände mig ändå sååå idiotförklarad av fröken. Men mellanstadiet var värst, med fysisk och psykisk misshandel varje vecka. Vilket läraren blundade för så mycket han kunde, o det han inte kunde blunda för gav han mig skulden för.

Och nu ska trolltjejen börja skolan. Det klart jag är rädd för att hon ska få samma taskiga erfarenheter. Samtidigt som jag hoppas o tror att det är bättre i skolan idag. Och jag vet ju att hon har kompisar redan. Jag vet att hon är ganska poppis i gruppen. Och de är en stor grupp, ca 25 elever i den klassen. Lättare att hitta nån vän bland många barn än bland få. Och det finns inget som tyder på att min historia ska upprepa sig. Men ändå har jag svårt att sova av oro. En riktig hönsmamma, det är vad jag är, och det hjälper ju inte trollet nånting.