Jag har funderat på det här med vänner ett tag nu. Jag har lyckan att ha flera riktiga vänner, och många kompisar. Men trots allt, en del människor kommer in i ens liv, tillför massor och sen går man båda vidare. Kontakten bryts. Andra kommer in i ens liv och bara stannar kvar. Det kan gå många år mellan att man talas vid, men när man ses eller ringer eller mailar eller vad det blir, så är allt som förr. Det är fascinerande!

För några veckor sen var jag ute en kväll med min gamla vän Fjalar. Vi har varit vänner i några och tjugo år nu. Under tiden har det naturligtvis hänt mycket i bådas liv. Det har varit tider när vi knappt haft något gemensamt och bara talats vid i telefon några gånger per år. Sen har det vänt, och vi har kommit varandra närmare igen. När Fjalar och Lufsen skulle gifta sig fick jag o EVK äran att vara deras vittnen. Fjalar och Lufsen var senare samma år vittnen på vårt bröllop och är faddrar till stora trolltösen. Det kan fortfarande gå månader mellan att vi pratas vid. Men jag kan alltid lita på att om det verkligen gäller, då kan jag ringa Fjalar och hon kommer. Och det är helt ömsesidigt!

Fårfarmarn är en annan gammal vän. Vi gick på gymnasiet ihop, och var nästan otäckt nära. Vi kunde läsa varandras kropsspråk så bra att vi visste vad den andra tänkte. Vi associerade likadant, kunde komma att tänka på samma sak i en korsning på väg till busstationen, fast med två timmars mellanrum. Men, nu när vi pratas vid i telefon blir det stelt och obekvämt ofta. Vi vet inte vad vi ska säga. Det är inte som förr. Förra våren gifte hon sig med sin sambo, men det fick jag veta via omvägar. Den där nära kontakten är bruten, och jag vet inte när den försvann. Det är tråkigt, men jag hoppas det går att laga. Annars är det väl meningen att det ska vara så här nu.

För snart tio år sen bodde EVK och jag i Dublin. Där hade jag två riktigt nära vänner, Tri och LW. Vi gjorde det mesta ihop, och de var, tillsammans med EVK, det närmaste en familj jag hade. Vi har hållt kontakt även efteråt, mest via mail, och de mailen kommer inte ofta. Men när ett mail med total resumé från LWs senaste år ramlar in, då är det som om tiden stått stilla. Jag saknar dem, båda två, och hoppas verkligen kunna resa över till Dublin snart och hälsa på igen.

Igår fick jag veta att en jobbarkompis här på den lilla tidningen känner en gammal klassis till mig. APB och jag gick i samma klass från förskolan o hela grundskolan. Vi var aldrig ”bästisar” men var nog aldrig riktigt osams heller, vad jag minns. Vi träffades en gång för kanske åtta år sedan, men tappade kontakten igen sen. Nu fick jag veta att APB skaffat katt och kommit ut som transperson! Och det som förvånade mig mest är faktiskt att h*n har skaffat katt, h*n var aldrig nån kattperson. Chinchilla hade h*n, det minns jag. En liten lurvig sak som gillade russin. Men katt? Att h*n visat sig vara transa var lite av en chock först, men det funkar nog. Bara på två mail från henom (Hur vet jag om det är han eller hon som skriver?) är det solklart att det är samma APB innanför kläderna, oavsett om det är jeans o tröja eller spackel och långklänning. Och det gör mig så glad att ha hittat henom igen!

Under åren på dårhuset där jag jobbade förut hade jag flera kompisar. Men jag misstänker att kontakten med flera av dem kommer dö ut med tiden. Valröss är en av dem, Der A-mann en annan. Den sistnämnde har sitt jobb på TBS i samma stad som den lilla tidningens kontor, så vi kan luncha ibland. Och det är en vänskap jag sätter värde på, så länge den varar. Jag väntar mig inte att vi ska ha kontakt om tio år, men just nu har jag väldigt trevligt i sällskapet. Samma sak gäller Frau Rottweiler, Fahrbot, Coachführern och de andra från dårhuset. Den enda jag tror mig fortfarande ha kontakt med om säg tio år är Hillevi, men den som lever får se.

På nuvarnade jobbet på den lilla tidningen är det svårt att veta vilka jag kommer ”ta med mig” härifrån. Men ska jag gå på magkänsla så är nog Grannen en av dem. Vi kommer sällsynt bra överens, och kan lämpa av oss irritationer på varandra. Detta trots att Grannen jobbar på en redaktionell avdelning och jag som bekant är ITansvarig.

Sen finns ju de mindre roliga fallen. De där som man trodde var ens kompisar, eller iallafall vänner. Och sen händer nåt, och plötsligt är de som bortblåsta. Eller det visar sig att det var egentligen EVK de gillade och mig skulle de inte slänga till en planka om jag höll på att drunkna. Det händer inte så ofta, men när det händer blir jag lika lessen. Kunde de inte bara säga ifrån direkt, så hade jag inte slösat energi på att bry mig om dem. Ingen nämnd, för de förtjänar inte ens att namngivas.

Och nu när jag skrivit klart inser jag ju att jag inte kan hoppa över att nämna Majsan, Kas, Bäver och Hobbes. Vad skulle jag göra utan er?